Historik

Säffle Motorbåtssällskap 75 år

Kort historik att föredragas vid jubileumsfesten i Säffle Medborgarhus 1997-03-22
Genom Säffles läge med sjö både norrut och söderut, var det naturligt, när det började bli vanligt med båtar
för fritidsbruk, att man även i våra farvatten kunde se fler och fler småbåtar. På lördagarna och söndagarna
gjorde de entusiastiska båtägarna utflykter, främst norrut på Harefjorden, medan de modigaste även vågade
sig ut på Vänern.

Denna ökning av småbåtsflottan i Säffle medförde krav på bryggplatser för båtarna, och det blev en
samlande drivkraft för båtägarna att söka bilda en förening; något som även skedde på andra håll i Sverige.
Man hade redan år 1910 arrangerat den första regattan i Säffle och 21 motorbåtar kom till start, vilket var en
fantastisk siffra. Redan året därefter anmälde sig 35 båtar till den tävling som startade vid Karlsborgsåsen
och gick söderut, rundade Kvinnholmen och gick norrut till Harefjorden, där man rundande ångaren Örnen,
som låg vid Kilaön, samt tillbaka till Säffle. Detta var en sträcka på 26 distansminuter och det var kanske
inte förvånande att endast 15 båtar tog sig i mål, med tanke på att de flesta båtarna hade en motorstyrka på
bara 1 – 2 hästkrafter. Intresset var dock väckt, och efter en regatta den 16 juli 1922, beslutade man att
försöka att bilda en förening. Man kallade därför till möte på Folkskolan den 27 juli, där 30 personer infann
sig, varvid man beslutade att bilda Säffle Motorbåtssällskap. Som startkapital hade man 296:89 kr, vilket var
överskottet från regattan den 16 juli.

Dagordningen vid detta möte var kanske en smula originell mot vad man är van vid i dessa sammanhang. I
dag är det ju vanligt att man vid en föreningsbildning i första hand beslutar om syftet med föreningen och
sedan i andra hand beslutar om avgifter, med hänsyn till syftet. Så gick det däremot inte till när Säffle
Motorbåtssällskap bildades. Första frågan på dagordningen var således: Vad kan det kosta i års- och
inträdesavgifter för att en förening skall kunna bildas? Sedan dessa belopp efter viss diskussion hade
fastställts till vardera 5 kr, skred man till verket med föreningsbildandet. Därvid beslöts enhälligt att bilda
Säffle Motorbåtssällskap, varvid samtliga närvarande antecknade sig som medlemmar.
I den första styrelsen invaldes därvid Hugo Silvén, John Liliehöök, Allan Hygerth, Robert Nordström, G.
Mickow, Hj. Löfgren, W. Nordin, J.E. Johansson och Petrus Jakobsson med Hugo Silvén som ordförande,
en befattning som han innehade fram till sin bortgång 1946.

Flagga och mössmärke komponerades av intendent Erland Berggren, som senare för sina förtjänster inom
sällskapet kom att utses till dess förste hedersledamot. Sällskapet har f ö kvar samma flagga ända sedan
starten.

Mest angeläget var uppförandet av en båtbrygga vid Södra Tingvallastrand Denna planerades bli 150 meter
lång och beräknades kosta 1800 kr. Under arbetets gång förlängdes den dock till 186 m, med en
kostnadsökning på 900 kr. Genom att man fick ett bidrag från Säffle Köping på 1100 kr och kredit från
virkesleverantörerna, klarade man 1922 års bokslut med endast 151:72 kr i underskott, vilket förskotterades
av kassören.

För att dra in pengar, anordnade man varje år regattor med simtävlingar och fyrverkerier, uppvisning i
”surfridning”, vilket f ö finns förevigat på resterna av den film som Hasselblads spelade in för SMS’ räkning
1923, båtlotterier, vinterbaler, skridskofester på kanalen till hornmusik från SMS egen musikkår och
allehanda andra festliga inslag.

Den årliga regattan i augusti var en populär tillställning för den kanske svältfödda Säfflepubliken. Vid
regattan den 28 augusti 1928 såldes 1491 biljetter, så med alla gratistittare torde publiken vid detta tillfälle
ha uppgått till minst 2000 personer. Detta år deltog 43 båtar i regattan. Vid regattan 3 år senare såldes dock
endast 59 biljetter.

Det var en varierande uppsättning med båtar som deltog i regattorna, allt ifrån 1-hästare till krutpaket på upp

till 16 hästkrafter och det var en upplevelse att beskåda löjtnant Hygerth i sina karaktäristiska uniforms-
spetsbyxor och benlindor leda det hela med sin militäriska stentorsröst och därtill komma med en eller annan

rolig kommentar när inte starten gick som den skulle. Dåtidens båtmotorer var ju inte så startvilliga som
dagens.

Från Arvika kom ångaren Glafsfjorden fylld med glada jössehäringar, som ville se sina egna tävlande med
herr skattmasen i spetsen – en herre som aldrig missade en regatta i Säffle. Han fick f ö en gång en brakande
applåd för en privat simuppvisning, helt utanför programmet.
I samband med regattorna anordnades fyrverkerier, vilka samlade massor av publik. En tjugofemöring
kostade inträdet och man lyckades avkräva ungefär hälften av publiken denna summa.
Avskjutningsramperna låg vanligtvis på älvstranden vid Sifhällaparken, där Anders Blomberg tillsammans
med sina medhjälpare skötte det hela. Det var inte alltid det gick som det skulle; ett av de märkligaste
fyrverkerierna i Säffles historia fick man skåda, när en av hans medhjälpare tappade glöd i raketlådan. Även
vid andra tillfällen gick det galet och i arkivet finns flera räkningar på förstörda kläder bevarade.
Till regattorna kom båtar både från Arvika, Åmål, Karlstad, Vänersborg och Mariestad. De flesta tävlingar
var förlagda till Harefjorden, där vanligtvis Kilaön var vändpunkten. Ett par gånger låg dock banan i
Vänern. Vid ett av dessa tillfällen var tydligen banan alltför svår, eftersom endast en enda båt gick rätt och
därmed vann. Han var f ö den bland de tävlande som hade flest tidsprickar.
Regattor och fester var en viktig inkomstkälla för SMS, då medlemsavgiften på 5 kr inte räckte till för att
bekosta båtbryggorna, vilka var kärnan i SMS dåvarande verksamhet. Det var inte ovanligt att ett regatta på
20-talet gav ett överskott på 200 kr, när alla kostnader för fyrverkerier och sönderbrända kläder var betalade.
Utlottningsbåtarna spred stor PR för sällskapet och de eleganta mahognybåtarna skulle säkert i dagens läge
betinga ett pris på upp till 300.000 kr. Det låter som en saga, när man i de gamla dokumenten kan läsa att en
ruffad båt på 7 – 8 meter i mahogny eller oregon pine kunde erhållas komplett för ca 2500 kr.
Det förekom att lottbåten var i vattnet innan den överlämnades till den lycklige vinnaren. Så var fallet år
1931, då man vid en tur till Åmål råkade bli påkörd av en annan båt.

Båtlotterierna var den viktigaste inkomstkällan för SMS de första 25 åren, och ett överskott på ett par tusen
var inte ovanligt. Endast ett år, 1953, gick lotteriet med en förlust, då med 1400 kr. Orsakerna till detta var
många; man hade kostat på sig en stor lottbåt som var ruffad och hade därför måst höja lottpriset från 2:10
till 3 kr, och man fick inte tillstånd att ställa upp lottbåten på Stortorget, utan var hänvisade till Kanaltorget.
Detta i kombination med att bilarna nu höll på att ta över efter båtarna gjorde att det blev det sista båtlotteriet
på nästan 20 år.

Hornmusik skulle det vara, tänkte den uppslagsrike Allan Hygerth i mitten av 20-talet och intresserade
sällskapets medlemmar för en egen orkester. Man inköpte instrument på kredit, varvid styrelsen gick i
personlig borgen för summan, och engagerade ett antal kunniga personer i köpingen – själv var det ingen
inom sällskapet som var kapabel att spela. Musikkåren fick nådigt tillstånd att bära sällskapet mössa, dock i
något modifierat utförande. Det skrevs även kontrakt med musikkåren om ett visst antal framträdanden varje
år. Även om musikkåren framträdde vid många tillfällen, så verkade de som om intresset dalade, då man
redan 1929 utannonserade instrumenten till försäljning.
Det var inte endast mössan som var attributet för sällskapets medlemmar; det fanns en komplett
uniformsliknande uppsättning med kläder med gradbeteckningar, noga reglerat i stadgarna. Således
föreskrev stadgarna följande:

Sällskapets uniform består av mörkblå dubbelknäppt kavaj med 3 knappar av sällskapets modell samt mössa
med sällskapets band, knappar och märke.
Gradbeteckningen bäres å kavajens båda underärmar och utgöres av svarta ylleband, dels 20 mm breda och
försedda med ögla och dels 10 mm breda utan ögla.
Gradbeteckningarna äro:
För ordförande 1 ögleband och 3 smala band
För styrelseledamot 1 ögleband och 2 smala band
För båtchef 1 ögleband och 1 smalt band
För övriga 1 ögleband
Så kom andra världskriget med avspärrning och bensinransonering och under många år stod båtarna på land
under presenningar och gistnade och for illa. Men äntligen kom den efterlängtade freden och restriktionerna
började långsamt lättas, varvid det åter blev möjligt att ta sig ut på sjön med bensindrivna motorer. Under
krigsåren hade emellertid, av naturliga skäl, verksamheten dalat betänkligt. År 1940 var intäkterna bara 305
kr.
När 25-årsjubileet firades 1947 hade verksamheten kommit igång igen och antalet medlemmar ökade igen.
Tyvärr tog intresset för bilen överhanden, och under början av 50-talet dalade intresset för verksamheten och
det var endast de verkliga entusiasterna som fanns kvar i verksamheten. Men inte ens dessa förmådde att
hålla uppe verksamheten på ett önskvärt sätt. Det var båtbryggornas underhåll som var den svåra
huvudvärken. Antalet användbara platser hade nu minskat till omkring 45, då den sämsta delen av bryggan
hade måst rivas. 1959 överläts en del av bryggan till Säffle Stad och 1966 överläts resten. SMS verksamhet
gick nu på tomgång.

1970 fann dock den dåvarande styrelsen tiden mogen att låta yngre krafter ta över verksamheten och man
kallade till ett möte den 20 november. 25 personer kom och en ny styrelse under ledning av Allan Sehlin
valdes. 15 personer anmälde sig på stående fot som medlemmar. Verksamheten var igång igen.
Det var tre saker som sysselsatte den nya styrelsen: bryggplatser, en klubbholme och ökad aktivitet. Det
senare var det enklaste problemet att lösa genom några entusiaster som återstartade regattaverksamheten.
Jubileumsåret 1972 hade man 35 deltagare i en regatta och detta var nästan i nivå med 20-talet. Tillsammans
med Säffle Segelklubb anordnade man fester på dåvarande Billerudsklubben, där intresset ibland var så stort
att man fick tacka nej till anmälningar.

Man började alltså jubileumsåret 1972 med högsta fart och medlemsantalet ökade stadigt. 50-årsjubileet
firades på Medborgarhuset med över 200 deltagare.
För att lösa bryggproblemet, tillsattes en bryggutredning tillsammans med Säffle Segelklubb och Säffle
Kommuns Fritidsnämnd. Resultatet presenterades 1975 och redovisade ett enormt behov av båtbryggor.
Någon större ökning av båtplats- beståndet resulterade den dock inte i.
Efter många och långa förhandlingar med Säffle Kommun kunde SMS tillsammans med SSK år 1991 på
förmånliga villkor överta kommunens bryggor söder om slussen. För att driva dessa bryggor bildades därför
en gemensam förening, vilken nu kan tillhandahålla Säffles båtägare bra bryggplatser till rimlig kostnad.
Under jubileumsåret 1972 fick SMS äntligen en egen klubbholme genom att arrendera Floghall i
Fyllingeskärgården i Vänern av Säffle-Tveta Kyrka. Genom att båtarna numera hade blivit större och
kunskapen hos båtförarna bättre, var det naturligt att i större utsträckning välja Vänern framför Harefjorden,
så Floghall blev ett välbesökt mål. Sopmajor och enkla bryggor byggdes ganska omgående och frågan om en

klubbstuga kom snart upp. Genom ett uppoffrande arbete av många av sällskapets medlemmar och ett
ekonomiskt stöd av Säffle Kommun, kunde man inviga klubbstugan 1978. Arvika Motorbåtsklubb var
inbjudna till invigningsfesten och de sista spikarna i golvlisterna slogs i av dåvarande stadsarkitekten Carl
Waldenström ungefär samtidigt som de första gästerna förtöjde vid bryggan.
Med tiden blev Floghall ett begrepp bland båtturister på Vänern och de många anteckningarna i gästboken
vittnar om detta. Floghall förekommer även i de flesta gästhamnsförteckningar som en utmärkt hamn.
Behovet av fler bryggplatser ökade därmed, varför ett större bryggprojekt påbörjades 1994. Dessa bryggor
färdigställdes 1996 och har därmed tillfört Floghall ett välbehövligt antal nya förtöjningsplatser.
Sällskapet har under sina 75 år haft 12 olika ordföranden. I detta sammanhang måste man framhålla Hugo
Silvén, som ledde sällskapet från dess grundande fram till sin bortgång 1946, vidare Per A Carlsson, som har
varit ordförande i två omgångar under sammanlagt 8 år. Båda dessa har för sina insatser valts till
hedersmedlemmar i Säffle Motorbåtssällskap.

Vi har i sällskapet en medlem som man kan kalla veteran. Karl-Åke Karlsson har varit medlem sedan 1949.
Han har för övrigt invalts till medlem två gånger, dels 6 oktober 1949 och dels 15 maj 1950 och det är väl
därför inte helt fel att även han är vald till hedersmedlem i Säffle Motorbåtssällskap.
Dessa omnämnanden utesluter dock inte alla andra som på olika sätt har bidragit till att sällskapet på ett
förtjänstfullt sätt har utvecklats så som det har gjort. Må vi hoppas att båtsporten i Säffle även i framtiden,
trots hårdnande tider, kan komma att vidareutvecklas så att den blir till gagn för så många
kommuninnevånare som möjligt.